Efter morfars död blev jag rädd ,  jag var förstörd,
För att orden att inte leva blev en stark innebörd,
Det var chockerande, jag har aldrig känt den saknad,
jag minns alla nätter där jag svettades å skaka,
Då jag ville att ni skulle säga att det var ett skämt,
Att han hade kommit hem , att han hade återvänt,
Men jag väntade förgäves han kom aldrig ändå,
Det var bara att acceptera , fastän sorgen var svår,
Jag blir rädd utav tanken "tänk när det sker igen",
Det som gör mig mest rädd e att det kan komma obestämt,
När du berättade för mig, du vet om sjukhuset i bilen,
Så fick jag en känsla jag aldrig känt förr i livet,
För, jag fick kalla kårar efter det jag hade hört,
jag fick upp mina ögon,  vet att livet e skört,
Därför vill jag säga nu, förlåt för allt jag sagt som sårat dig,
jag vill tro att du innerst inne faktiskt älskar mig mamma...


Jag tänkte precis på julen & allt de där..
"åh va ja älskar julen , det är så mysigt att ha morfar här hemma ,
 så han kan skoja som han alltid gör med mig! ,
 nu längtar jag till allt det där julmyset med morfar!" 
sen insåg jag , att morfar faktiskt inte firar denna julen med oss heller, för han finns inte längre...
alla tankar om morfar & hans hemska begravning kommmer tillbax såhär vid hösten & julen...
20/10 - 08..
jag glömmer nog aldrig den dagen , de va det jobbigaste jag någonsin vart med om! 
 
Den här bilden såg jag framför mig i en av mina drömmar...
Jag såg verkligen den bilden , jag såg hur morfar satt & drack öl & tog en cigg.
Jag hörde hur morfar sa " ta bort den där jävla kameran!! "
Jag visste hur illa de lät ,men ändå sa jag:
" men morfar , jag måste ju ha några kort på dig innan du dör! "
Men iaf , jag måste försöka gå vidare.. det är nog dags snart...